Att föda barn


Idag tänkte jag reflektera lite över förlossningar igen. Jag skriver nog detta för att bearbeta mig själv lite också, men även för att jag följer Englas blogg och hon verkar bli lite nervös inför kommande tvillingfödsel. Jag tycker att hennes blogg är kanonbra och det är en utav bloggarna som jag läst längst.

En graviditet innebär ju väldigt många saker egentligen, hela livet förändras från den dagen man får plus på stickan. Min egen erfarenhet kring graviditet och förlossning är för mig en ganska hemsk och nyttig upplevelse i livet, nån gång ibland tittar jag tillbaka på bilder och kan faktiskt se att jag kände mig väldigt trött och förstörd.
Självklart kände man sig stundtals som en riktig primadonna med magen, men när magen sen tenderar att bli några decimeter större än beräknat, man får lite diabetes lagom till julskinkan och en släng av trötthet överlag. Då är man inte så kaxig längre, oron sätter väl till lite spöken i hjärnan och det var ungefär då jag började inse paniken inför kommande förlossning. Jag var nog lika långt gången som Engla är nu, när jag insåg att jag ska föda barn igen. Och jag ville bara gå och lägga mig och be storken komma istället.

Första förlossningen var jobbig och jag ville garantera mig om att nästa förlossning inte skulle bli liknande. Så jag gick på Aurorasamtal på sjukhuset. Jättefint att få prata med en sköterska om rädslan, och nu i efterhand måste jag påpeka att det är fruktansvärt bra att ta sig till dessa samtal om man känner någon oro i kroppen. Man kanske bara behöver häva ur sig detta till personalen innan man skyfflas in på förlossningen i stundens hetta. För en del räcker det kanske med ett samtal, andra får gå fler gånger.
Hur som haver är det viktigt att man bearbetar den rädslan för att man ska bli så nöjd med barnafödandet som möjligt. Man ska inte känna att domedagen är kommen när man väl ska kläcka ägget. Och man ska inte behöva gå efteråt och ångra sina beslut och handlingar. Man ska inte gå och ångra att man inte begärde ett snitt, man ska inte ångra att man inte sa att man var rädd för dittan och dattan och man ska heller inte behöva ångra att man inte var förberedd på kommande smärtchocken. För smärtchock blir det.
Det bör alla vara förberedda på, de som påstår att det inte gjorde ont kan väl ha det som ett härligt minne istället.

Däremot ska man inte innan förlossningen gå och sätta skräck i sig själv med tanken att "det kommer göra så jävla ont att jag kommer dööööö". För det hjälper inte dig sen om du väl på förlossningen skulle gripas av panik. Kolla på mig, men för livet typ.

Tänk istället "Det kommer att göra så jävla ont, men det är så en förlossning går till och den här smärtan accepterar jag". Det är ok att det gör ont.

Så överlevde jag länge på min andra förlossning. Jättebra tanke att tänka måste jag säga. Funkar kanske inte för alla, men vad förlorar man på att testa när värken väl kommer?

Nu, 1,5 år efter min senaste förlossning har kan börjat vakna till lite igen. Jag kan titta lite objektivt på mig själv när jag ser bilder från den tiden. Jag bearbetade nog inte allt som kom efteråt som jag skulle. För det har tagit tid.Men jag har klarat mig. Jag ser mig själv som en överlevare ibland med oerhört många svackor på vägen. Jag har haft jättesvårt för att förstå vad som hände mig den gången. Varför och hur det kan vara möjligt. Jag har försökt få så många svar från sjukhuset och det som gått att få reda på har jag fått veta. Jag har fått söka oerhört mycket bekräftelse på att detta som hände mig var fel, det är därför alla mina papper till anmälningen inte är helt färdiga. Jag börjar känna mig väldigt redo att skriva detta färdigt nu och få det skickat till rätt ställe.

MEN, jag vill återigen trycka på det här med Aurorasamtal. Gå på det EFTER förlossningen också om nånting är oklart. Ställa alla dumma frågor i världen, för svar har man alltid rätt att få. Man behöver inte ha en skräckhistoria bakom sig för att hamna i en förlossningsdepression. Man behöver inte vara överspeciell för det kan drabba vilken barnaföderska som helst.

Nyckel till framgångrik förlossning är att bearbeta tror jag. Förbereda sig innan och ta itu med evetuella problem snabbt efteråt. Slösa aldrig dina fantastiska bebisdagar på att må dåligt!

Amen.

Kommentarer
Postat av: Jelica

Jag känner igen mig till viss del i det du skriver. Efter nästan 3 år kände jag mig redo att beställa hem Tores förlossningspapper och läsa igenom dom.

Dock fick jag en liten chock av allt för mycket som stod där i visste jag inte äns om.

Men jag tror att personalen gjorde ett val i att inte berätta eftersom jag var psykist förstörd både innan och efter att Tore föddes.



Under graviditeten med Zeb gick jag till en aurora och jag håller med dig, dom är underbara! Ångrar idag att jag inte gick till en sådan direkt efter Tores förlossning.



Förlossningen med Zeb var en drömförlossning. Skrev ett förlossningsbrev och varje sköterska som hade hand om mig läste det och visste att jag hade en psykiskt jobbig förlossning i bakfickan.

2010-08-31 - 15:41:41
URL: http://jelikas.blogg.se/
Postat av: Sara

Du har så vansinnigt rätt, du är en oerhört klok dam Mirka. Tack för att det finns sånna som du som vågar skriva om det, många går i tystnad och lider... För det är så tabu att tala om det (trodde jag länge..) Tyvärr sökte jag aldrig nån att prata med, men var förunnad en vän som är kurator. Tack för finaste bloggen! Kram!

2010-08-31 - 19:54:18
URL: http://kakmonstermamman.blogg.se/
Postat av: Sara - Mamma till Max snart 2 år

Va bra skrivet!! Jag har tvärtom att jag känner rädsla inför att vara gravid en gång till. Vet inte vem man ska prata med det om?!



Tack för din kommentar om jackan. Jag hoppas också att den uppfyller mina krav =)

2010-08-31 - 21:37:36
URL: http://sarasrum.blogg.se/



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


RSS 2.0